WEST HAM v BOURNEMOUTH 1-0

PREMIÄRMYSTIKEN.

Den kommenterande rösten i tv:n säger något om att ett hemmalag aldrig förlorat en ligapremiär på en ny arena.

Det är sådana ord som kan jinxa sönder vilken svit som helst.

Jag kränger på kroppen i soffan och känner att tv personen längtar efter det frigörande ögonblicket när en tradition blir bruten. De älskar ju sådant.

West Ham saknar Carroll, Payet, Ayew, Lanzini och Cresswell. Och säsongen har knappt börjat. Det liknar Big Sams dagar.

Det är nu de andra ska ta steget fram. Det är nu nykomlingarna ska visa upp sig.

Det är hög stämning när lagen vandrar in på det gröna gräset. Det väcker en enorm reslust.

Antonio har fått leendet tillbaka. Men spelet då? West Ham inleder starkast. En kort bit in i matchen faller Töre på linjen. Det är ett bra frisparksläge. Som gjort för Payet. Men han finns inte där. Töre väljer att ta frisparken själv och lägger den i muren. Kanske skulle Valencia ha slagit den? Han gjorde ett vackert frisparksmål mot Bournemouth förra säsongen. Han är framme vid bollen men Töre har bestämt sig. Han vill vara hjälten, han vill rädda matchen. Han är en långsam fotbollsspelare med storhetsvansinne. Och han missar.

Första halvlek visar att det finns en vilja. West Ham vågar föra spelet. Men det är svårt mot Bournemouth som gör det bra och spelar Islandsfotboll med lågt tempo och 9-mannaförsvar. West Ham saknar skärpan framåt och kreativietet. Töre ser trög ut. Och Valencia hittar inte rätt. Kouyate trycker sig fram och Antonio är som på moln när han slipper spela försvar. Och Masuaku? Det händer inte. Det synkar inte. Det dröjer ända till fyrtionde minuten innan det kommer ett skott på mål.

Amatörmanagers på twitter går igång i halvtid. Som vanligt finns alla svaren. Byt ut den och den, spela si, spela så. Det är bara att scrolla och glömma.

Andra halvlek har karaktären av en träningsmatch. Det är ingen fart på planen, ingen fart på läktaren. Det låter mest som ett caféprogram i någon stadspark. Jag tänker på play off matchen mot Asta Jörgen. Kanske ligger den där och guppar i horisonten ändå. Är det här året då West Ham satsar på en plats i Europa League? Till skillnad från förra året.

Ett tag får jag känslan att West Ham är nöjda med noll noll. Det är en medioker match med två mediokra lag. Den ende som vågar utmana är Antonio. Det är han som kommer runt på vänsterkanten och slår ett inlägg till Töre. Det är ett guldläge. Töre får guldträff. Men utanför.

När Harry Arthur blir utvisad i sjuttiosjunde är det som att West Ham plötsligt får eld i baken. Från kyrkkaffe till punkkonsert i en handvändning. Och äntligen, fem minuter före slutet, får Töre ordning på fötterna, hittar ett inlägg till Antonio som är där med huvudet. Rätt man. Rätt plats. Matchens bäste.

Att Calleri missar friläge i sista anfallet på övertid, det är liksom förlåtet.

WEST HAM v MAN UTD 3-2

FARVÄL TILL BOLEYN

Det börjar redan på morgonen. Internet har slutat fungera. Telefonen är död. Inga tv-kanaler. Det är driftstopp.

Klockan sju på kvällen fungerar det fortfarande inte. Jag ringer kundtjänst. De säger: torsdag eftermiddag. Varför just den här dagen av alla dagar på året? Det har de inget svar på.

Det verkar även vara driftstopp i några West Ham supportrars hjärnor. Att vandalisera Man Utd’s spelarbuss är inget minne vi vill ha av den här kvällen.

Stämningen på Boleyn före match är något jag aldrig varit med om tidigare. Det låter som om vi redan är på Olympic Park med sextiotusen personer.

Den höga stämningen märks även på spelet. West Ham flyger, anfaller med fart och finess. Redan efter tio minuter slår Sakho in 1-0. Det är en glädjeexplosion. Och det fortsätter. Carroll har ett friläge efter tjugo minuter. Sekunderna efteråt har West Ham ett bortdömt mål, korrekt bortdömt, men ändå oerhört nära. Något senare har Payet ett gyllene läge strax utanför straffområdet men gör en dundermiss. Fyra möjliga mål.

Efter den oerhörda sekvensen sjunker West Ham tillbaka. Man Utd får låna bollen, rulla omkring och testa några avslut. De tar tag i att spela sin tråkiga fotboll som de gått runt på den här säsongen, sitt Better-safe-than-sorry-spel. Efter en halvtimme har adrenalinet lagt sig och en karaktär av ligamatch inträder.

Man Utd öppnar bra i andra halvlek. De håller lågt tempo och styr spelet. Lurar utanför grottan. De vet att chanserna kommer. Och kvitteringen kommer på ett högst ordinärt anfall. Några passningar, Antonio snubblar och sedan en bredsida i öppet mål.

West Ham har några möjligheter att återta ledningen. Payet har två fina chanser men har inte rätt touch den här kvällen. Guldlägen blir till svarta hål. Hans fina, känsliga frisparksfot gräver sig tungt under bollen och skickar avsluten långt upp på ståplats.

Istället är det Man Utd som gör 1-2. Det är Man Utd som sänker West Ham, sänker oss i ner den mörka tysta grav som är Boleyn Ground. Och de gör allt på omställning. Man Utd är lika dödstråkiga som Atletico Madrid. Det är fotbollstrenden i Europa. Det är den sömniga och fantasilösa fotbollens segertåg genom Europa säsongen 15/16.

1-2 och West Ham är på väg mot den oundvikliga mittenplaceringen, skärselden, tomrummet mellan europaplatserna och bottenstriden.

Vi som upplevde matchen mot Everton minns förtvivlan och uppgivenheten. Helvetet som blev till himmel. Och så händer det, fyra magiska minuter. Payet bränner en frispark i muren, tar sin egen retur som blir ett inlägg. Där finns Antonio med huvudet. 2-2.

Och i åttionde minuten, en ny frispark från Payet i fin båge. Bollen letar sig fram till Winston Reid som trycker in 3-2 på nick.

Om Gud var en fotbollsmatch.

AVELLINO – PESCARA 1-3

DET ÄR PÅ KONTRING DET HÄNDER

En fest om torsdagskvällen gör den här fredagen till en kväll för rekreation. Medan Ullaredkanalerna visar SHL-slutspel vinklar jag mobilen i landskapsläge och pluggar in ett par hörlurar. Det är Avellino v Pescara i Serie B, via bettingsajt med engelsk kommentator inlåst i en garderob någon helt annanstans.

Avellino kommer från tre raka matcher utan att ha gjort mål. Bakåt är det inte bättre. Antalet insläppta mål i ligan är i nivå med de allra sämsta. När det nu låst sig även framåt ser kvalplatserna till Serie A väldigt avlägsna ut. Avellino lever på den tunna linjen mellan paradis och inferno. Det är nämligen bara sju poäng ner till kvalplatserna mot avgrunden.

Avellino vill hålla liv i drömmarna om högsta serien. Tempot i matchen är till en början högt. Det är bara kvartsfullt på läktarna men de som är där jobbar hårt. Det är långt bättre stämning än på en genomsnittlig Barcamatch.

Avellino spelar en nästan brittisk fotboll. De är beundransvärt konsekventa i detta. Trots bristen på framgång. Anfallsspelet bygger på långa bollar, vidare ut på kanterna och sen inlägg. Avellino har den långe Castaldo på topp. Men väldigt få långa bollar hittar rätt. Det ger Pescara flera chanser att vända snabbt. Och här framstår Avellino som ett gäng terränglöpare som kämpar mot sprinters.

På en snabb omställning i 34:e gör Capraro 0-1. Pescara ser inte ut som ett lag med fem förluster på de sex senaste. Minutrarna senare gör de 0-2 men linjedomaren vinkar offside, utan anledning.

Avellino går allt trögare och har sin enda farliga målchans på övertid. När domaren blåser halvtid ljuder en vägg av visslingar över arenan.

I den andra halvleken tar Avellino nytt grepp. De kvitterar tidigt på en kontring. Castaldo drar iväg ett skott utifrån och äntligen är den långa raden av förhäxade mållösa minuter över.

Målskytten Castaldo firar med vrede. Gestikulerar åt medspelare och publik. Möjligen har det varit varma biffar mellan honom och fansen inför matchen. Hans heta stil efter målet vinner inga poäng. Varje gång han rör bollen under resten av matchen blir han utvisslad.

Vid ställningen 1-1 återgår Avellino till sina långbollar. Ut på kanten och inlägg. Det ger Pescara möjligheten att fortsätta spela på snabba kontringar. I 62:a sitter 1-2. Trots ledning fortsätter Pescara ändå att forcera tempot och kontra med fem man i anfallet. Avellinos fyrbackslinje av trötta terränglöpare hänger inte med. Inhopparen Mitrita sätter 1-3 på nick i 75:e.

Avellino saknar inte chanser att reducera. En bra kväll sitter en eller två baljor till. Men stolparna är på Pescaras sida.

Pescara har tredjeplatsen inför morgondagens matcher.

DET GODA SEGRADE

BARCELONA – ATLETICO MADRID 2-1

Igår kväll vann skönheten och ljuset.

Atletico Madrid kan reagera, inte agera. De förmår inte att skapa, bara förstöra. Atletico Madrid är defensiva, bygger murar, stänger gränser. Eller som en expert i mainstream media uttrycker det: Atletico var starka nog att inte släppa in fler. Det låter som ett slags fotbollens motsvarighet till Östeuropas migrationspolitik. Endast 15 insläppta. Räknat över 31 ligamatcher. Det är nedstämdhet i siffror.

Och Barcahatet är stort. Fotbollstittande ärthjärnor är trötta på den katalanska besten som gör fotboll till något större än rätt antal träningspass och smartast kosthållning. Barca som vill utmana gränserna för vad fotboll är. Där svensk fotboll är ett slags NCC projekt av asfalt, betong och stål är Barca en byggnad ritad av Zaha Hadid med en spelidé påtänkt av Helmut Newton.

Förra gången Gud tog sig mänsklig gestalt var det som ökenråtta i sandaler och skägg. Den här gången vill han bara kicka boll.

Varenda exeget som uttolkat gårdagens match såg att Atletico Madrid fick matchen precis dit de ville. Till en början. Första halvlek var ett meisterwerke i cyniskt och behärskat gränsarbete. Matchbilden framkallade minnen av de hemska Chelseamatcherna 2012. Och framför allt mot Atletico Madrid 2014. När ondskan segrade.

Torres högg som en kobra och rusade som en tjur in i Busquets. Ett mål och två gula kort. Matchbilden omedelbart efter Torres röda var ändå densamma. Jag tänkte ett tag att kortet kanske inte kommer göra någon stor skillnad. Flödet där ute uppvisade samma trötta tankar på en komplott, en världskonspiration, ett fotbollens illuminati med Barca som de utvalda. Om Kerouac sålde en miljard jeans har Barca sålt en miljard fläskkotletter. Någon trött sportarbetare frågade sig hur många gånger Barca har vunnit i ett CL slutspel i spel elva mot elva. Förra säsongen vann de samtliga matcher, utom en, i spel elva mot elva. Före det?

I andra halvlek slutade Barca att rulla på halvfart och blev den konstform som vi känner, den som är mer än bara fotboll. Messi(as) cyklade nästan in kvitteringen. Neymar kom ännu närmare med sin ribbträff. Atletico Madrid blev en blödande tjur. Frågan var hur många chanser Barca behövde. Och publiken? Den slängde nötterna och cigarrerna och hördes mer än jag kan minnas ha hört dem tidigare.

Atletico gjorde vad vilken person som helst i livskris gör, försöker få tiden att gå.

Då kommer sms:et. Eftersom jag tittar på Viaplay, som alltid ligger en halv minut efter i sändningen, hinner ett meddelande från svärfar om kvitteringen komma före målet har nått min skärm.

Suarez firade med en mycket lyckad Freddy Mercury imitation. Det är ett fantastiskt ögonblick. Men trots att Barca vinner väger Torres mål blytungt. 1-0 räcker för Atletico hemma nästa vecka. Ingenting är avgjort. Allt är tillåtet.

LJUNGSKILE SK – ÖRGRYTE IS 1-1

CMore Sport säljer live stream av Superettan till priset 99kr/match. Då får man en (!!!) kamera, delvis ur fokus, som sveper över planen och ljud i osynk. Det är vad som kallas tillgång och efterfrågan.

Första halvlek har ett hyggligt tempo. ÖIS har spelet, är mer kreativa och skapar fler chanser men det är ändå LSK som gör 1-0 på en rörig situation efter ett inkast. Fem minuter senare är Mourad framme med huvudet och placerar känsligt in 1-1. Sett till halvleken som helhet är 1-1 ändå ett ok resultat.

Andra halvlek blir brötig. Ett tidigt rött kort för LSK gör att matchen går sönder. Ett slitsamt spel tar vid, tungt och smågrinigt med många gula kort. ÖIS har två gyllen lägen att göra 2-1. Två frisparkar. En innanför straffområdet, pga hemmåtpass, som går i muren, som står på 1 meters avstånd. Den andra farliga frisparken går i ribbans överkant. Mourad har en halvfarlig nickskarv i slutet, men icke. Två straffsituationer avslutar matchen, en åt vardera lag, men ingen döms och efter en minuts extratid blåser domaren av. Nog borde ÖIS ha tagit tre poäng. Men insatsen ger hopp inför kommande matcher.

Everton – West Ham 2-3

Jag har en vidskeplig sida som kommer fram i vissa sammanhang. Det gäller framför allt sport och betting.

Därför blir jag kall när jag kommer hem efter jobbet på lördag eftermiddag och ser ett uppfällt paraply på vardagsrumsgolvet. Den gamla katolska gumman i huckle som bor inom mig vill i ren reflex börja vifta med ett krucifix, skvätta vigvatten och be Fader vår. Jag fäller snabbt ihop paraplyet och slänger in det i tvättstugan. Samtidigt förbereder jag mig på att missa alla helgens bets och se West Ham förlora.

Att West Ham skulle kunna förlora mot Everton på bortaplan är inget som kräver uppfällda paraplyer inomhus. Vi – ja vi – har inte vunnit en match mot dem i ligan sedan april 2007.

Under åren har Everton gått från att vara ett spelande lag till att bli ett terränglöpande muskelbygge. Det syns tidigt i matchen när Bulldozern Lukaku försöker köra över Adrian i en ful satsning efter avblåsning. Adrian svarar med en svettig räddning minuten senare.

West Ham ser inledningsvis ut att ta kommandot. Payet har ett farligt skott efter 10 min. Men i trettonde (13!!!) minuten kommer Lukaku loss och ångvältar in ett noll via stolpen.

Jag stänger av ljudet på tv för att slippa höra dom jävlarna jubla.

Det är frustredande att se på. West Ham har mycket boll men det är Everton som skapar de farliga chanserna. Evertons anfall ser ut som ett SWAT-team, vårt är som en bröderna Marx film. Annars så farlige Noble får snedträff. Ett avslut som blir till inkast. Den som räddar oss gång på gång är Adrian.

Jag tänker på halvtid och på vad som finns i kylskåpet.

Men det röda kortet väcker mig till liv. En klumpig Mirallas efter 35 min. Men ett rött kort är inte alltid av godo. Det är svårt att spela med en man mer. En timme tidigare gjorde Arsenal mål på Tottenham med en man mindre. En man mer kan vara en belastning. Och Bröderna Marx filmen fortsätter. Emenike har guldläge att skarva in en kvittering. Payet missar ett gyllene frisparksläge. Det vill sig inte.

Det har nog med paraplyet att göra.

I andra halvlek drar Everton ner på tempot för att satsa på snabba omställningar. Och de lyckas. Lennon rinner igenom och jag får stänga av ljudet på tvn igen. Att det ska vara så svårt med en man mer.

West Ham tränger inte igenom Evertons betongmur. Övertaget blir till underläge. West Ham spelar helt enkelt dåligt. Utan Adrian mellan stolparna kunde det vara fyra, fem noll till Everton.

Då kommer dödsstöten. Everton får straff. Feldömd. Förnedrad. Det var inte ens i straffområdet. Det svagaste ögonblicket. Jag sätter fingret på fjärrkontrollen, beredd att stänga av tv:n i samma stund som straffen går i mål. ”Rapporten slutar här”, tänker jag. Istället slår Bulldozern Lukaku säsongens kanske sämsta straff. Undrar hur den där nollan Besic känner sig, som firade straffen i förskott?

Everton fortsätter trycka ner bromspedalen och West Ham har svårt att styra matchen i egen riktning. Det låga tempot och bristen på kreativitet gör att jag börjar inse att det blir inga mål idag. Jag reser mig ur fåtöljen och går ut i köket. Jag har matchen bredvid mig på en iPad medan jag börjar laga middag.

Då. Händer. Allt.

Under tre (!!!) magiska minuter gör Antonio 2-1 och Sakho 2-2. Båda på nick. Kökshandduken vevar, segerdans och knytnäve i luften.

Jag lägger maten åt sidan och sätter mig på stolen.
Jag tänker något som jag inte trodde jag skulle tänka igen efter Big Sam, ”vi behöver mer höjdbollar”. Och det kommer. En lång, hög krossboll som Carroll nickar fram till Sakho som klackar till en fri Payet. Vem ska avgöra en sådan här match om inte Årets spelare? Det är sådana här dagar som gör längtan värd. Vi har Payet! Och alla uppfällda paraplyer inomhus kan fortsätta vara uppfällda.

Tottenham – West Ham 4-1

Nu ska vi lida igenom det här.

Det finns ett öppet hat mellan Spurs och Hammers. Det framgår tydligt på de sociala mediernas skuggsidor. Varför är Spurs logga en tupp på en basketboll?

Hammers har orsakat problem för Tottenham de senaste säsongerna. Inledningsvis ser det ut att kunna bli en bra match. West Ham ligger på och skapar flera hörnor.

Men hundra hörnor betyder inte ett skit.

Det dröjer tjugo minuter innan Spurs prövar Adrian. Det är Eriksen, Spurs bästa spelare, som drar på utifrån. Det måste sägas: Eriksen är en spelare man gärna har på sitt lag. Kort därpå följer ett medelmåttigt Spursanfall där bollen oturligt studsar till Harry Kane som håller undan Hammers mjukbyxeförsvar. Ett noll.

Hammers ser inte sänkta ut efter målet. Tempot är högt och det blir direkt bra lägen att kvittera. Kouyaté är en ribbträff från årets mål. Men så är det de där hörnorna. Carroll når högst i många dueller men ingenting kommer ur det. Bara statistik.

Det är ett djävla helvete. Den djäveln James McCarthy som skadade Payet.

Det är istället Spurs som gör mål på hörna, slagen av Eriksen. Reid släpper sin gubbe och humöret når botten.

Jag leker med tanken att stänga av matchen. Tottenhamfansen har hybris och känslan av förlust svider i maggropen. Jag sitter kvar ändå och hoppas att det kommer två snabba mål som får dem att sätta sången i halsen. Antingen det eller att de får ett par tre av sina bästa spelare skadade.

Harry Kane bränner ett friläge. Och mer än så blir det inte i första halvan.

Fem minuter in i andra får Eriksen en gåva av Tomkins. Han petar bollen till Kane som sätter tre noll med ett långskott. Ett skott som nog Adrian kunde ha blockerat.

Tre noll är pålen i hjärtat. Det ser kort sagt oerhört slappt ut där bak. Och West Ham har inget Europaspel att skylla på. Hur kunde vi bli så här dåliga över landslagsuppehållet? För Spurs är inget vidare. Det är West Ham som får dem att se bra ut. Inte en målchans, bara irritation. Några gula kort. En poäng på tre matcher.

Fyra noll är bara förnedring. Lanzini gör ett underbart mål, men siffrorna, förlust med fyra ett mot Spurs?

Jag borde ha stängt av vid två noll.
Nu vill jag aldrig mer tänka på den här matchen.

West Ham – Chelsea 2-1

Jag tror alltid det värsta före avspark. Den här säsongsinledningen med segrar mot Arsenal, Man City och Liverpool har fått mig att tro att vad som helst kan hända. Åtminstone mot storlagen.

Om West Ham vinner får Mourinho sparken, tänker jag.
Det är ett Chelsea i spillror. Dessutom med en dos otur.
Collins och Lanzini har fina lägen att utöka.

Fabregas, med nöd och näppe offside, och West Ham har målkameran på sin sida.

Chelsea förnedrar sig genom sina reaktioner på domslut.
En utvisning och Mourinho på läktaren.
Hur stort tålamod har den där ryssen?
Huvuden har rullat för mindre.

En liten stund ligger West Ham tvåa i tabellen.

Manchester City – West Ham 1-2

Hur ursäktar man sig från en släktmiddag?

Klockan är tio i sex, matchen börjar halv sju och jag vet att resan hem tar trekvart. Det går inte ihop.

På vägen hem frågar kärestan vilka West Ham möter.
”Jaha,” säger hon. ”Men vad som helst kan ju hända”.
Nej, tänker jag. Inte idag.

Jag kommer hem en kvart in i matchen, springer in med skor och ytterkläder och knäpper igång tv:n. Det första ur min mun blir ”West Ham har gjort mål? Helvete!”

Den röda tråden så här i början av säsongen har varit tidiga ledningsmål. Med den väsentliga skillnaden att vi inte alltid tappat ledningen, som vi hade förmågan att göra tidigare.

På reprisen ser jag Magic Moses mål, ett mycket vackert placerat skott utifrån. 0-2 målet på hörna, däremot, är ett äkta Hammers-mål. Via Reid och Obiang till Sakho. Tryck in bollen.

City får inte de lätta domsluten med sig. De försöker spela kontinentalt, faller lätt och med stora gester.

Oljepengarna på läktarna buar när det inte går som de tänkt sig. Som när en Disneyfilm inte slutar lyckligt. Pengarna tillbaka! Så många miljarder, inget tålamod.

City blev överlistade av Juventus i tisdags.
Två förluster samma vecka.
Det måste göra ont.

Sedan presenterar han sig, nästan-miljardgossen de Bruyne, från Bundesliga. Han petar dit 1-2 och de ljusblå på läktaren vädrar hopp.

Efter målet börjar City spela som en väloljad vinstmaskin. De bombarderar, framför allt på högerkanten. Andra halvlek är en lång, utdragen tortyr. City har en enorm press med många klara målchanser. Sexhundra hörnor. Vi är tvåa på bollen i varje närkamp. De rinner igenom gång på gång. Våg efter våg, och Aguero söker aldrig avslut, alltid straff.

Trots Citys statistiska överlägsenhet (27-6 i avslut, 16-3 i hörnor) finns det mycket gott att lyfta fram. Jenkinson är med bra på sin kant. Han håller på den här nivån. Winston Reid, kanske matchens lirare, är en hjälte. Jag tappar räkningen på hur många gånger han räddar oss. Jag gillar också Noble i sin fria roll. Där det behövs dyker han upp. Han är ett enmanna SWAT-team.

Under slutet av matchen tänker jag att nu skulle vi haft Carlton Cole där uppe. Skicka ”hoof-balls” upp i banan och låta honom hålla den där i en kvart. Han har den fysiken. Men West Ham håller undan ändå med hjälp av andra muskelspelare, som t ex inbytta Collins och Jelavic.

Att vi får med oss poäng från den här matchen, det är ett tecken på en öververklig taktisk förmåga och stark vilja.